Konstnären Olavi Heino berättar:
Jag har blivit förtjust i att måla i serier. Man behöver inte tömma hela skapelsearsenalen på en målning, utan man kan fördela den så som nu på 20 målningar. Helheten kunde jämföras med en dikt, i vilken en vers motsvarar en målning och en färdig dikt en serie av målningar.
Mitt intresse för ruiner har starkt påverkat tillkomsten av de utställda dikterna. Med hjälp av språket skapar dikterna tid, plats och rum. Dikterna förenas av ruiner och hav. De beskriver sorg, död och historia.
Varken målningen eller dikten har funnits till först, utan båda har under processen blivit färdiga i egen takt. Jag har trots allt märkt att ord och bild för en dialog sinsemellan på någon nivå av undermedvetandet, vilket har påverkat mina lösningar då jag funderar på innehållen.