Önskestaden
Laivan torvi törähtää, lokki liitää torin yllä, ilmassa tuoksuvat leipä ja suolainen meri. Mikä-mikä-kaupungissa on jotain hyvin tuttua. Hmm, sehän taitaa olla kotoisa merikaupunki Kotka! Jotain vallan merkillistä kaikessa kyllä on. Kadut, talot, penkit ja vessanpönttökin ovat ihan väärän kokoisia, ja korttelit ovat kiepsahtaneet väärin päin – ainakin aikuisten mielestä.
Kymenlaakson museon näyttelyssä koko perhe voi heittäytyä leikkiin kaupungissa, jossa on ainainen poutapilvipäivä. Mikä-mikä-kaupungissa voi rakennella värikkäitä taloja, piipahtaa kylään jonkun naapuriin, pötkötellä lähimetsän mättäillä tai vaikka istahtaa torille possokahville. Ihan niin kuin oikeassa kaupungissakin aikuiset tekevät. Onpa näyttelyssä myös huippuhauska liukumäki!
Mikä-mikä-kaupungissa on leikittävää, muisteltavaa ja koettavaa sekä nykyisille että entisille lapsille. Nouskaa siis kotikulmilta bussiin, ja jääkää pois Mikä-mikä-kaupungin pysäkillä (joka ei ole ihan tavallinen sekään). Tori, kaupat, urheilukenttä, kauppakeskus, satama, meri, korttelit, lähiö, rintamamiestalo, kerrostalo, koulu ja lähimetsä. Hurjan monista erilaisista palikoista on koottu yhteen Mikä-mikä-kaupunki, jossa leikitään ja seikkaillaan sovussa koko porukalla.
Jag ♥ Kotka
Signalhornet tutar, en mås svävar över torget, i luften sprids doften av bröd och pengar. Det är något mycket välbekant med Önskestaden. Hm, det är ju vår hemstad Kotka!
Staden är en plats där människorna av en eller annan anledning har bosatt sig. Vid Kymmene älvs mynning uppstod en handelsplats och där ville invånarna ta hand om gemensamma ärenden tillsammans. Det restes byggnader för olika ändamål och på så sätt växte till slut en stad fram. Ett rum där marken är golvet och väggarna av sten eller trä. Ovanför välver sig himlen och trädkronorna som taket. Torgen och de öppna platserna skapar ramarna för händelser, möten mellan människor och lek. Kliv nu ut på gatorna i Önskestaden och upptäck berättelserna och stämningen i Kotka!
Heja Kotka!
Kotkas själ växte i hamnarna, på bangårdarna och i fabrikshallarna. Det är hejarramsor på KTP:s matcher och möten med bekanta vid paraden under havsdagarna. Det är ett högljutt och snabbt sätt att prata, som ibland nästan känns bryskt. Människor har kommit till Kotka för att skapa sig ett nytt liv från inlandet eller med fartyg från havet. Man har kommit, stannat en stund eller för gott. En sådan ström av levda liv lämnar sina spår i stadens atmosfär.
Varifrån kommer du? Förr i tiden var det kanske enklare att bestämma var hemorten var, eftersom människorna flyttade mindre och släkter och släktgårdar stannade kvar där de var. Numera kallar en del sig själva för världsmedborgare. Trots det har alla någon sorts rötter i sitt barndomslandskap eller på en ort där de bott en längre period under sitt liv. Rötterna slingrar sig runt ett landskap man håller kärt, bekanta byggnader och invånarnas kännspaka beteenden.
Önskestadens ordningsregler
Jag leker till mitt hjärtas nöje.
Jag skrattar när jag känner för att skratta.
Jag är vän med alla.
Jag ger mig glatt ut på äventyr.
Jag kramar dig.
Jag hittar på lustiga lekar.
Jag håller vår stad ren.
Vart ska vi gå?
Snart kommer bussen, men innan den gör det ägnar vi oss en stund åt vägnätet och trafiksäkerheten! I staden finns gott om vägar, gator och olika slags leder. Man hör hur fötterna rasslar i gruset eller går på asfalten.
Allt sedan biltrafiken började öka på 1960-talet har våra färdsätt och även hela stadsbilden förändrats. I och med att hastigheterna ökat har det behövts trafikfostran och skolan är en bra kanal för detta: i augusti ser man på gatorna ettorna med sina gula kepsar och när höstmörkret kommer börjar reflexerna glimma.
Cykeln är ofta barnets första färdmedel som man använder för att på egen hand röra sig först mellan skolan och hemmet och senare till olika stadsdelar. Kom ihåg att ta på dig hjälmen, och säg till mamma att också göra det. Cykelhjälmarna har blivit vanligare, men det har gått långsamt, även om användning av hjälm har rekommenderats i vägtrafiklagen sedan 2003.
Till vilka alla platser kan jag åka från den här hållplatsen?
I Önskestaden får man leka!
Leken följer alltid med barnen. Det är som en osynlig skatt som de lagt i fickan, som inte kräver en leksak som designats av en vuxen eller en lekplats, utan bara fantasi. I leken förenas barnets kunskaper och fantasi och lekens verklighet är sann under den tid som leken varar. Därför blir en tvättmedelsflaska en rymdraket, när den väl är tom.
De vuxnas yrken blir lätt barnens lekar. I Önskestaden kan du leka munkförsäljare, stadsplanerare eller till exempel hem. Barnets yrke är lekare – kan det vara ett yrke även för en vuxen?
När leksakskatelogerna trillar ner i brevluckan inför jul, är dagdrömmandet om leksaker som en helt egen lek i sig. Även om mängden leksaker som idag produceras är större än någonsin, kan den mest älskade leksaken vara en nalle som följer med en år efter år.
Vad gör du här?
Så säger Kotkaborna när de hälsar på varandra och frågar hur man har det. Och bättre än så här kan det väl inte bli, när man sitter med en varm munk i handen på torgkaféet. Kring borden pågår livliga och högljudda samtal och måsarna uppe i skyn skränar gällt. Morgonsolen lyser över stadshuset och stenfotsaffärerna slår upp dörrarna. Finns det något som är mer kännetecknande för Kotka än en munk och kaffe på torget?
Barnens fantasi upptäcker leken i staden, till och med i trapphusen och i stuprännorna! Sådana element kallas för icke-platser, eftersom den vuxna ser vad stuprännan är avsedd för, men barnen ser till exempel ett horn. För barnen räcker inte lekparken, utan hela den byggda miljön bjuder på äventyr och spännande möjligheter.
Staden är en enda stor lekplats. På gatan lockar barnet den vuxna med i en lek där man bara får trampa på linjerna. Kanske lekte den vuxna precis samma lek i sin egen barndom.
Får det vara något mer?
Hur såg det ut här för 70 år sedan? Då fanns det många stenfotsaffärer i centrala Kotka. Saluhallen i röd tegelsten som stod i hörnet av torget var en populär plats för inköp. Den revs 1974 för att ge plats åt en ny affärsbyggnad. Där som köpcentret Pasaati står idag, fanns Liikekeskus med många butiker och biografen Bio-Bio. På andra sidan av staden dominerades landskapet av vattentornet och människorna handlade i andeslaffären Liitto.
I utkanterna av Kotka började det på 1970-talet byggas större stormarknader för bilburna stadsbor. Köpcenter har blivit ministäder inomhus och kaféerna och småbutikerna som förr fanns i centrum flyttar in i dem. Förr var kanske butiken på byns huvudgata en viktig social mötesplats, idag kan kaféet i Prisma vara det.
Bio-Bio
Ska vi dra på bio? Filmen på biografen i Önskestaden visar teckningar gjorda av barn i Kotka. På bilderna ser vi byggnader och ställen i Kotka samt bilder på barnens egna rum. På några av bilderna skymtar man även en sällskapskatt.
Vad ska du bli när du blir stor?
Vilka alla arbetar för staden? Utställningen Önskestaden har utformats av museets forskare Jaana och Elina, utställningsmästare Matti, digital producent Lasse, digitaliserare Tiina, högskolepraktikant Mira, AV-mästare Timo, konservator Suvi samt intendenterna Vesa och Maarit.
Visst finns det konstiga yrken? Mer bekanta för dig är kanske lärare, skolgångshandledare och barnskötare. Och du har säkert varit hos en läkare eller åtminstone en hälsovårdare. Städare, kosthållarbetare samt fastighetsskötare tar hand om både oss och byggnader.
I staden har vuxna många slags arbetsplatser. Skulle du vilja vara brandman, polis, stuvare eller kanske säljare i en kaffevagn? Kanske vill du i stället bli stadsarkitekt och planera framtidens Kotka? Eller så är ditt yrke något annat som ännu inte har uppfunnits.
Hobby
Peace & Love
- Mormor, vad gjorde du för en bra framtid när du var ung?
- Åh, jag var med och arrangerade Kotkas första dagsverkståg 1967! Vi ville hjälpa människorna i utvecklingsländer och pengarna från den första insamlingen gick till Peru. Det kändes viktigt att få vara borta från skolan och kunna hjälpa andra med pengar som vi själva samlat in. Då kändes de egna föräldrarna och mor- och farföräldrarna så gammalmodiga och det kändes som att de inte alls var intresserade av världens problem. Ni dagens unga kanske tycker likadant?
- Ibland, men å andra sidan är alla eniga om att det är viktigt att hjälpa. Men nu får man oroa sig till exempel för krig, som framför allt barnen får lida av. Varför är de vuxna så dumma att de vill ha krig?
- Alla är inte det. Titta här på bilden i mitt album. Vi demonstrerade mot kriget i Vietnam i Fredrikshamn när USA:s ambassadör var på besök 1970. Vad skulle vi kunna göra tillsammans för de barn ute i världen, vars värld ligger i spillror på grund av krig?
Ska vi gå på stan?
Hej vuxen, stör du dig på ungdomarna som strosar runt? De växer och söker sin plats, som inte längre finns i lekparken men ännu inte heller i torgkaféet.
Från och med 1950-talet började ungdomarna tillbringa tid i centrum, där de gick på bio, hängde på barer och promenerade på gatorna. På den tiden hade ännu inte alla en egen skivspelare och därför gick man till musikaffären för att lyssna på musik. Att vandra runt i centrumkvarteren i små klungor var under flera årtionden ungdomarnas favoritsyssla i Kotka.
Köpcenter och gathörn har alltid varit platser för samvaro för ungdomarna, eftersom också andra jämnåriga tillbringar sin tid där. I hängandet kristalliseras tiden för övergången från barndomens aktiviteter till ungdomsårens tidsfördriv, som för utomstående och vuxna kan te sig som planlös sysslolöshet.
Modemedvetna
Ungdomsmode uppstår på gatan och påverkas av ungdomens ideal, originalitet och kommersialism. Samtidigt vill man skilja sig från mängden och betona samhörighet. Alla åldrar har sina egna saker för sig.
På 1960-talet åkte man även från Kotka till London eller Stockholm och som gåvor hade man med sig hippietunikor och axelremsväskor. Alla klädde sig i jeans och hade en scarf runt halsen.
De första intjänade slantarna från sommarjobbet användes till att köpa förutom kläder, även en kassettbandspelare. Kläder köptes med eftertanke och man hade ännu inte en aning om problemen som snabbmode medför. Utmaningen med sju klädesplagg på ett år var vardagsmat för unga.
Varför skrattar alltid måsarna i hamnen?
Förr i tiden kunde vem som helst vistas i hamnen i Kotka och därför var det en bekant plats för alla stadsbor. Man gick till hamnen för att visa fartygen till släktingar och andra gäster som man hade på besök. För små pojkar var hamnen ett underland, trots alla faror. Där kunde man hänga i fartygsrepen och låtsas vara Robin Hood eller Tarzan.
Undrar vems morfar det är som hänger i repet på bilden från 1950-talet? Numera får man inte längre göra det, men i Önskestaden kan du vara som pojkarna förr i tiden. Klättra i rep eller ända upp i kranen!
När man blev större gick man till hamnen för att köpa tändsticksaskar och cigaretter av sjömännen. För flickorna var hamnen inte lika bekant, eftersom de flickor som gick dit kunde få ett dåligt rykte – vare sig det fanns anledning till det eller inte.
Ett skepp kommer lastat med papper
Kotka är en tvättäkta hamnstad! Förr i tiden lastades och lossades fraktfartygen nära stadens centrum. Från Kotka fraktades det brädor, cellulosa och lokalt tillverkat, högklassigt papper ut i världen.
Kotka hamn besöktes varje år av ett par tusen fartyg och därför rörde sig dagligen utländska sjömän på stadens gator. Man kanske kände lite främlingskap inför utlänningarna, men apelsinerna, bananerna, kaffet och chokladen samt tuggummit som anlände med fartygen smakade. Det var ett lyckligt barn som fick av sin pappa en leksak köpt av en sjöman, en leksak som ingen annan hade. Med fartygen kom också svängig musik och hamnkulturen gav Kotka en internationell atmosfär.
Håll Kotka rent!
Plast finns överallt, i så stora mängder att den orsakar stora problem för vattenmiljön. Stora plastavfall spolas upp på stränderna och bildar flytande soptippar, medan djur äter mindre plastbitar som till och med hamnar i vattenfåglarnas ägg.
Med mikroplaster avses pyttesmå bitar av plastavfall, som uppstår när till exempel godis- eller glasspapper smulas sönder i mindre bitar. Gör alltså en skräputflykt, ta med kakako i en termos och plocka skräp i naturen och på stadens gator!
Dagvattenbrunnen på din hemgata samlar upp snö och regn och avleder vattnet tillbaka till naturen utan att det renas. Brunnen är alltså ingen soptunna, och en fimp som slängs i den hamnar rakt ut i vattendragen. Skyddet av Östersjön börjar vid den närmaste dagvattenbrunnen.
Har du hört om Rämsänkylä?
Rämsänkylä var ett bostadsområde som uppstod okontrollerat och utan planläggning på Kotkansaari. I de enkla trähusen fanns bara små hem med ett enda rum där människorna bodde trångt med både den egna familjen och underhyresgäster. Torpstugorna i Rämsänkylä togs bort 1910 för att ge plats åt den växande staden.
Men de var ändå någons hem! Och ett hem är något som inte alla har, eftersom det fortfarande finns bostadslösa i Finland. Bostadslösheten är en följd av ojämlikhet och många andra olika samhällsproblem. Var och en har rätt till ett människovärdigt liv, vilket också omfattar boende. År 2022 fanns det 25 bostadslösa i Kotka.
Ännu en sak: På innergården i ett av kvarteren fanns det i början av 1950-talet ett sopkärl av trä, dit man tog soporna. Platsen var ett riktigt råttornas rike. Pojkarna försökte ta kål på djuren men utan någon vidare framgång. Ett par år senare byggdes på gården en förbränningsugn, i vilken man slängde allt avfall från de boende i huset och detta löste även råttproblemet. Idag sorterar vi som tur våra sopor.
Ett kubbhus, sin tids ekologiska innovation
Titta på de vackra detaljerna på huset där borta! Byggstilen kallas för jugendstil och huset är långt över 100 år gammalt. Men trähuset där är ännu äldre! Dess stomme är byggd av brädstumpar som arbetarna fick från sågverken. Huset står där det står, som om någon hade glömt bort det när de andra trähusen revs för att ge plats åt höghusen.
Under kriget blev flera hus i detta område sönderbombade och därefter måste flera familjer hitta sig ett nytt hem. Bostäderna var små, förvaringsutrymmena knappa och även inredningen var anspråkslös. Man ägde en bråkdel av den mängd kläder och prylar som vi har i dag.
Men antalet människor som bodde i husen var stort! Kring höghusen rände stora barnaskaror. De stora torkställningarna på gården användes som klätterställningar och på vintern som underlag för skridskobanor. Eftersom det fanns så mycket folk, var också besökskulturen stark och man kunde hälsa på sina vänner utan att göra upp planer för det i förväg.
Bostadshus
Gungar förortskatterna i lekparkens gungor på nätterna?
Bakom staketet hörs glada barnröster, någon cyklar mot oss. Bussen plockar upp tonåringarna och tar dem till centrum. Nu är du i förorten! Det är på sätt och vis en stad, på sätt och vis inte. Gatlyktorna lyser, men i närskogen kvittrar talgoxen sitt titi-ty och längre in på våren ansluter sig också koltrasten till kören.
På 1950-talet började städerna växa och även på ön Kotkansaari kom man ända till strandlinjen. Det uppstod förorter som fick detaljplaner med höghus, radhus och egnahemshus samt skolor och butiker. I bästa fall är förorten ett lugnt och gemenskapligt bostadsområde där allt man behöver finns i närheten – stadens service och naturens lugn.
Förorten är mittpunkten i ett barns liv. Varje stadsdel är som sina egen lilla by, där barnens vardag kretsar kring hemmet, skolan och hobbyerna. I den barnvänliga miljön är det bra att växa upp. Hela byn uppfostrar och föräldrarna passar hela närområdets barnaskara i grupper på WhatsApp.
Lekstugedrömmar
Pappa och farfar byggde en härlig lekstuga åt 4-åriga Margarita. Där bor dockor och nallar, som tycker om att dricka kaffe och äta plättar och kakor som Margarita har stekt och bakat. Visst är porslinsskåpet i leksaksköket vackert?
Ibland kommer vännen Eeva-Liisa på besök och hennes docka har precis lagt sig för att sova i sängen i lekstugan. Dockan har kommit till Kotka från Sverige och är förunderlig, då dess ögon sluter sig och den kan badas. Den fina nallen är också en ansenlig världsmedborgare: den kommer från London och har varit med Eeva-Liisa ända borta på Nya Zeeland.
Margaritas och Eeva-Liisas dockor kommer ut på utflykter även på vintern och då sätter de små mammorna dem i kälken. Mamma och mostrarna har sytt söta kläder till flickornas dockor, eftersom man med symaskinen i lekstugan endast kan leka att man syr.
Varför bor inte djur i hus?
Sch! Hör du? Trafikens ljud tystnar och fåglarna sjunger i träden. Jag har gått in i närskogen. Det sägs att skogen ger lugn och därför är det bra att ibland lämna förorten och gå ut på skogsstigarna. På en mosstuva kan man till exempel ta en tupplur eller läsa en bok.
Den som njuter av naturen har också ett ansvar, så kom ihåg att inte skräpa ner när du är ute på tur! Det betyder att du inte ska ta med dig något i skogen som du sedan inte orkar ta med dig hem igen. En tom godispåse som man lämnar i naturen kan ligga kvar vid skogsstigen i över 100 år!
I skogen finns många slags bon: talgoxen bygger sitt bo i ett hål i trädet eller en fågelholk som människan har byggt. Om något är dåligt byggt, kan man säga att det är som ett skatbo, även om skatan till och med skickligt lägger ett tak av kvistar på sitt bo. Ekorren bygger ett klotformigt bo högt uppe i en gran eller en tall. Men vem är det som bygger av grenar, byggavfall och pappkartonger i närskogen? Det är ju en koja som barnen har byggt!
Finns det glasspaket i sågspånen i frontmannahusen?
Efter andra världskriget började det hamras i utkanterna av nästan alla finska städer.
Så här byggdes ett frontmannahus: ovanpå källarvåningen av betong restes en bärande stomme av plank. Väggarna fodrades med brädor på båda sidorna och mellanrummen fylldes med sågspån. Mitt i huset reste sig skorstenen och runt den placerades en hall, två rum och ett kök. Tvättrum och toalett byggdes i ett gårdshus, men i efterhand har dessa lagts till i husen, antingen i källaren eller en tillbyggnad.
Frontmannahuset var symbolen för den nya tiden och ett demokratiskt samhälle där både arbetarfamiljen och lärarfamiljen kunde bo i likadana typhus. Vägen mot det moderna livet var utstakad med sågspån.
Nu är det din tur att bygga ett färgglatt hus i Önskestaden!
Kan man gå på händerna till skolan?
Det ringer in! Barnen springer till skolan, eftersom dagens första lektion börjar snart. Skolan är för barn och unga inte bara en plats där de fullgör sin läroplikt som trädde i kraft för över 100 år sedan. Skolan är en hel värld och vägen dit, som barnet går varje dag, förankrar barnet i hemorten.
Kanske har din morfar berättat om hur barnen förr i tiden åkte skidor till skolan, sommar som vinter? Barn har i alla tider tagit sig till skolan på olika sätt: till fots, med buss, cykel, tåg, taxi, moppe, skateboard och sparkcykel. Ibland kan man se djur längs vägen, åtminstone en cityräv och en ekorre, kanske även andra?
Om sin skolväg minns man ännu flera år senare kurvorna och stubbarna, de stora stenarna som i verkligheten ändå inte var så stora. Längs skolvägen skapas minnen och byggs vänskapsrelationer, man kanske skrattar, larvar sig och är även rädd. På hemvägen från skolan kan det bli flera omvägar när man leker med vännerna eller hänger på idrottsplatser och bibliotek.
Kan detaljplanen bestämma att vi ska ha en nöjespark bakom huset?
Så här bygger man en stad: först planerar man generalplanen där man bestämmer om just den här markremsan ska bli ett industriområde, ett bostadsområde eller något annat. Efter det är det dags att ta fram en detaljplan, som styr hur husen ska se ut som man får bygga i området. Genom planläggningen bestämmer man också vilka objekt som är värdefulla för naturen eller med tanke på kulturhistorien och som måste bevaras, även om man kanske bygger nytt runtomkring dem.
Byggstilar och planläggningslösningar från olika tider samsas i godan ro i stadens kvarter. En hurdan framtida stad skulle du planera för att skapa en sund och trivsam bostadsort för alla? Med god stadsplanering stöds en hållbar utveckling som har som mål att världen förblir fin och levnadsduglig för de kommande generationerna.
Ritar arkitekterna också hoppborgar?
När detaljplanen är färdig är det dags att bygga husen. Planbestämmelserna och bygganvisningarna garanterar att husen passar in i omgivningen. I ett visst område är kanske bara hus med två våningar eller hus med en viss färg tillåtna. Med sådana regler uppnår man trivsamma och harmoniska områden. Har du lagt märke till om husen i ditt bostadsområde liknar varandra?
En arkitekt kan i sitt mångsidiga och krävande arbete ta hänsyn till väderstrecken, materialen som behövs för huset och hur de olika rummen hänger ihop. Arbetet börjar med planering och diskussioner om vilka behov som finns och utifrån detta ritar arkitekten skisser över rummen och deras placering. Invånarna kan delta i planeringen. Detta kallas för interaktiv planering.
Det är viktigt att ta hänsyn till omgivningens särdrag redan när man planerar huset. En välgjord plan framskrider till själva byggandet och i och med byggandet ändrar varje hus omgivningen.
Karhula kanjon
Karhulan kauppala muotoutui liikenneympyrästä lähtevien teiden varsille. Vuoden 1954 opaskartan tiet ovat monin paikoin ajan saatossa muuttuneet, mutta jotkin maaston piirteet ovat yhä ennallaan. 1960-luku oli monenlaisten muutosten vuosikymmen, mutta silti ihan kaikkea vanhaa ei purettu uuden tieltä, vaikka uusi nähtiinkin parempana.
Kaupunkisuunnittelussa on aina huomioitu tulevaisuuden tarpeet ja rakennustekniikan kehitys. 1970-luvulla Karhulaan rakennettiin moottoritie, joka kulkee kanjonissa Otsolan suoran paikalla. Parikymmentä vuotta myöhemmin kanjonin päälle suunniteltiin parkkihallia ja liiketiloja, mutta nämä visiot jäivät pahvisiksi suunnitelmiksi pienoismalliin. Niinpä hurautamme yhä autolla kanjonia pitkin Karhulan läpi vain taivas kattona.
Svensksunds fästningsstad, hamnen, skogsindustrin... De har alla kraftigt satt sin stämpel på stadsstrukturen i Kotka. Kika på skärmen för att se hur Kotkansaari stadsstruktur har förändrats med tiden.
Kull!
Barnens rop ekar ute på gården. En efter en blir de kullade och allra sist försöker man få fatt kvarterets snabbaste springare.
Av namnen på utelekarna kan barnen redan gissa sig till hur leken leks och de kan reglerna för både kyrkråtta och brännboll utantill. I många spel springer man och behövs det många lekdeltagare, och i höghus finns det ju barn så det räcker! På vintern, när snön täcker gården, är det andra lekar som gäller. Alla lekplatser är inte tillåtna, men vem av oss skulle inte ha plurrat i ett lerigt dike efter att ha struntat i mammas förbud!
Gårdarna mellan höghusen har alltid varit en viktig del av förortslivet. De gemensamma äventyren i sandlådan, gungorna, trapphusen och källarkorridorerna med grannbarnen glömmer vi sent. Fler gömställen dit de vuxnas blickar inte når finns i närskogen som skymtar bakom husen. Har du redan varit där?
Hur kläddes barnen?
Klänningar med förkläde skyddade små barns kläder ända till 1960-talet. Gult och brunt var 1960- och 1970-talets färger. Sjömanskostymen var ett populärt barnplagg redan i mitten av 1800-talet.
Systrarna fick 1971 en varsin röd jacka, som köptes på Sokos, och de beundrades på skolgården. I början av 1900-talet hade få barn egentliga ytterkläder, utan man klädde dem i lager på lager av ylleplagg. Denna gröna overall, sydd av faster, är från 1950-talet. Regnoverallerna förenhetligade barnens ytterplagg under nästa årtionde.
Sagofigurer dök upp på barnens kläder. År 1957 stickade faster en tröja åt Pentti och den pryddes med epåletter inspirerade av Rin Tin Tin. I början av 2000-talet var Pokémon Eetus favoriter.
Hur många hem finns det i Kotka?
Egna nycklar och saker, bekanta dofter. Visst låter det som ett hem? Hemmet är platsen för vardagen. Familjerna, livssituationerna och boendebehoven är olika och därför finns det också olika hem.
När vi kommer hem utgår vi från att det är som det alltid varit: en trygg plats där vi mår bra och där vi får vara precis oss själva. För ett barn kan hemmet vara det egna rummet med alla ens egna saker, som man kanske längtar efter när man är borta. För vuxna är det huset och trädgården, som utvidgas till grannskapet och staden. Alla har inte ett eget hem och detta kan det finnas många olika orsaker till.
Hemmet kan vara ett stämningsläge. Vuxna kan fortfarande kalla sitt barndomshem för hem, även om de redan bor någon annanstans. Hemkänslan kan formas redan när man först planerar att bosätta sig på en viss plats. Man kan också hitta sitt hem i sådant som är viktigt för en själv, såsom religionen, konsten eller en person som man håller kär.
Kliv alltså in i vardagen i Önskestaden.
Varför är höghusen som gigantiska legobyggen?
Någon går på våningen ovanför, den som bor på andra sidan av väggen verkar dammsuga. Ytterdörren längst ner slår igen och grannens raska steg ekar i trapphuset. I höghus bor man bredvid, ovanpå och under varandra på minst två våningsplan. Trappan är gemensam och därifrån har man sina egna ingångar till bostäder med liknande planlösningar.
I början av 1900-talet ville man rationalisera boendet och förtydliga boendeytorna. De första höghusen byggdes av sten. I och med urbaniseringen behövdes utrymme för fler och på 1960–1970-talet påbörjades byggandet av Karhuvuori höghusförort mitt i en tallskog. Förorten restes i rask takt, eftersom höghusen byggdes av betongelement.
En idealisk höghuslägenhet har de rum som de boende behöver, alltså rum för vila, samvaro, hushållssysslor och för att tvätta sig. Med ett sådant tydligt höghushem ville man skapa medelklassiga förhållanden och samhörighet.
Tonåringar
Piia har precis kommit hem från konfirmationslägret och där har hon hittat sin första pojkvän, Marko som går i grannskolan. Ungdomarna är i Piias rum och lyssnar på musik och läser Suosikki tillsammans. Marko tog med sig några nya affischer som ska hängas upp på väggarna.
Väggarna i det egna rummet pryds också av bilder på vänner. Piia fick en kamera i julklapp och fotografering är hennes nya hobby vid sidan om idrotten i Karhulan Veikot. Hon måste ändå vara noga, på en filmrulle ryms bara 24 bilder, så det går inte att ta bilder på vad som helst.
God natt!
Ett särskilt rum för att sova i är en ganska ung uppfinning. Före de moderna höghusens tid sov man i storstugan och i städerna kunde hela familjen bo i ett litet spisrum, där man på kvällen bäddade fram sängar som täckte hela golvet. Sovrum blev vanligare när man ville att det skulle finnas egna rum för alla behov. Sovrumsmöblerna har inte förändrats speciellt mycket under årtiondena: de består av sängar, nattduksbord och garderober för kläderna. I dagens sovrum kan det också finnas en plats för distansarbete.
Vardagsrummet
Titta här på Kirsti och Tauno Mussalos nya soffmöblemang som de precis har köpt! Vad skönt det är att koppla av i det efter arbetsdagen och dynorna kan barnen använda i kojbyggen.
Familjens äldsta dotter Tiina har precis tagit studenten, som den första i sin familj, och inlett studierna vid Helsingfors universitet. Den gamla soffan åkte med i flyttlasset till Tiinas studentbostad. Kirsti är stolt över sin dotter och tänker att det var en bra idé att köpa uppslagsböckerna till flickan, även om de kändes som ett dyrt inköp.
Aj! Kirsti trampar på Pekkas småbilar. De ligger ständigt utspridda över vardagsrumsgolvet, även om Kirsti påminner Pekka om att han ska plocka upp leksakerna efter sig. Ändå är Kirsti glad över att inte alla barnen ännu lämnat boet. Pekka har lagt en del av sina leksaker i bokhyllan och där får de ligga framme, precis som Tiinas studentfoto!
Vardagsrummet
Större herrgårdar kunde ha en sal, en matsal, ett gästrum, en salong för herren i huset och ett bibliotek – och i den moderna höghuslägenheten fick man plats med allt detta i ett och samma vardagsrum! Redan namnet på vardagsrummet anger vad rummet är till för, vardagen. Därför har soffan och fåtöljerna försvarat sin plats i vardagsrumsinredningen årtionde efter årtionde. Bokhyllorna och stereotornen har däremot försvunnit under den digitala eran, när böckerna, skivorna och även filmerna flyttat till strömningstjänsterna.
TV
Förr i tiden kom det inte program på löpande band på TV och fram till 1986 fanns det bara två TV-kanaler. Ibland tittade man bara på testbilden. Kanalerna bytte man genom att trycka på en knapp på TV-apparaten.
Köket är hemmets hjärta
Om du skulle vara mamma Anneli, vilken mat skulle du laga till din familj idag? Klockan är snart fem och pappa Martti kommer snart hem från jobbet. Tanja och Tomi väntar redan på middagen.
Strömmingslåda är Tanjas favoriträtt, men Tomi däremot skulle hellre äta korvsås med potatis. Anneli har dukat fram riven morot och knäckebröd och till maten ska de dricka kall mjölk. Idag firas Tanjas namnsdag och dagen till ära får familjen till efterrätt en härligt mjuk vispgröt som tillagats av egenplockade lingon.
Efter maten stannar mamma i köket för att diska, pappa lägger sig i soffan och barnen går ut på gården för att leka med de andra barnen som bor i höghuset. Snart är en stor barnskara samlad utanför huset och leken tio stickor på ett bräde ska börja. Leken börjar ett två tre nu!
Köket
Före de moderna bostadsidealen tillagades maten i ett spisrum eller i storstugan där livet var även i övrigt, till både vardags och fest. Från och med 1900-talets början ritade arkitekterna ett särskilt rum för matlagning i bostäderna, köket. I lägenheter kan köket vara en litet kokvrå, ett helt eget rum eller ett rum i anslutning till vardagsrummet. Ett eko från livet på bondgården är den öppna planlösningen, där köket och vardagsrummet är i samma rum, precis som i storstugan.
Lyxigt badrum
Här bygger det nygifta unga paret Pirjo och Harri Hakala upp sitt gemensamma liv. De köpte sitt första gemensamma hem i de nya höghusen på Önskeberget. Barndomsåren tillbringade båda i trähuskvarteren på Kotkansaari, där utedasset ännu stod längst bak på gården och man tvättade sig i den gemensamma bastun en gång i veckan.
Nu beundrar Pirjo det skinande, nya badrummet och bestämmer sig för att tappa upp ett varmt bad så fort flyttlådorna är uppackade. Harri säger att han nog hellre går till bostadsbolagets bastu när det är deras bastutur i stället för att ligga i badkaret.
För deras första barn som snart ska födas är badkaret emellertid riktigt bra, och det ju finns ju också annat intressant i badrummet. Väggarna är nämligen klädda med produkter från Harris arbetsplats, ENSO-plattor. Harri tittar leende på det han själv varit med och skapat och tänker att väggplattorna är precis så vackra, tåliga och praktiska som reklamen lovar.
Kotkas största toalett – vågar du spola?
Efter att ha flyttat in i höghusen fick de boende sådana moderna bekvämligheter som rinnande vatten, badrum och toalett. Tidigare tvättade man sig vid tvättstället eller i bastun längst bak på gården. Tvättvattnet måste man bära in själv och rinnande vatten hade man bara om den som bar in vattnet hade bråttom och vattnet rann över kanten på hinken. Utedassen fanns i gårdshusen och därför använde man nattpottor i sovrummen. I bättre bemedlade familjer var det tjänstefolket som bar in vattnet och gick ut med nattpottorna, men familjerna som bodde i höghuslägenheterna behövde inte längre tjänstefolk. Allt åkte ner i avloppet när man spolade efter sig.
I toaletten ska inget överflödigt! Bara det som kommer naturligt ur människan, toalettpapper och vanligt tvättvatten får ledas till avloppet. Allt överflödigt kan blockera rören och orsaka dålig lukt. I Önskedstaden finns en väldigt märklig toalett som är stor nog för att barnen kan åka ner i den. Men inte heller i den får man kasta saker som inte hör hemma i toaletten – såsom vuxna.
Vart tar bajset vägen från toaletten?
Utan vatten klarar vi oss inte! Vi använder vatten för att dricka, tvätta oss och tvätta kläderna. Fabriker använder vatten i sina processer. Var och en av oss använder ungefär 120 liter rent vatten per dygn. Spara vatten! Ta korta duschar. Undvik att skölja disken under rinnande vatten.
Hushållsvattnet som används i södra Kymmenedalen kommer från en anläggning för konstgjort grundvatten i Kouvola. Där renas vattnet på skadliga ämnen såsom bakterier och fluor. Efter det desinficeras vattnet med klor. Det behandlade vattnet leds till ledningsnätet och till vattentorn som jämnar ut variationerna i förbrukningen.
Visste du att också ditt bajs åker i avloppsrören till Mussalö? Där finns ett reningsverk som renar Kotkabornas avloppsvatten. i den mekaniska reningen med galler avlägsnas förutom bajs och toalettpapper också en hel del annat som inte hör hemma i toalettstolen. Bajset fortsätter som gallringsavfall till Kotkan Energia för förbränning och värmer på så sätt upp också ditt hem. Det renade avloppsvattnet i sin tur flyter vidare ut i Östersjön längs ett utloppsrör.
Farfars hem
När byrån bars in i höghuset hoppades Unto Mulli att detta skulle vara hans sista flytt. Den första flytten gjorde han som nygift med sin unga brud Pirkko, som nu nyligen gått bort. Då evakuerades ön i Finska viken där de bott och paret flyttade till Kotka.
Det första gemensamma hemmet i Kotka var ett litet spisrum och därifrån flyttade paret sedan till det egenhändigt byggda frontmannahuset. Årtiondena gick och nu bor morfar i ett höghus. Lyckligtvis hälsar Untos och Pirkkos barn med sina familjer ofta på honom och med dem kan han minnas de gamla goda tiderna, med ullsockor som mormor Pirkko stickat på fötterna.
Livet är ju ganska grått i höghuset, men grannarna är trevliga och när det är länkbastu har man alltid någon att prata med på bastulaven, till exempel Harri som bor en våning under.
Höghus dröm
Enligt familjen Kiiski är livet i höghuset riktigt lyxigt! Salme som arbetar som banktjänsteman och Eero som är rektor är glada över att de fick ett eget sovrum när de flyttade till höghuset. Till rummet köpte de ett alldeles nytt möblemang. De tioåriga tvillingarna Anu och Mika fick också var sitt litet rum, så alla har det verkligen bra!
Pengarna går inte åt till husbygge, utan Salme kan i stället spendera på inredningen i stället och Eeros ögonsten är så klart den nyligen köpta bilen. Bilen är en Volvo, en pålitlig familjebil som är trygg även på vintern, till exempel om man åker på semester till Villmanstrand. På vägen dit samlar barnen på registreringsnummer och i kassettspelaren sjunger Junnu.
Övernatting med besta vän
Bakom dörren hörs småflickornas skratt, fastän klockan redan är hur mycket som helst! Grannflickan Anu har fått sova över hos familjen Miettinens dotter Marja. Flickorna bläddrar i serietidningar i ficklampans sken och lite måste de ännu leka med dockorna också. Snart somnar dockorna i de små mammornas famnar och det tar inte länge förrän också flickorna sover.
Mamma Tuula kikar ännu in genom dörren till barnkammaren och kontrollerar att barnen sover. Hon drar täcket bättre över flickorna och tänker samtidigt på hur trevligt det är att barnen genast hittade nya vänner i höghuset och inte behöver längta efter de gamla kompisarna i Savolax.
