Det mest betydande sjöslaget i Östersjön utkämpades i Svensksund utanför Kotka 1790. I området byggdes därefter en sjöfästning med samma namn. Gränstrakten, nuvarande Finland, utgjorde en arena för motsättningarna mellan Ryssland och Sverige.
Livet var internationellt. Såväl slagen som sjöfästningen förde med sig människor av olika nationalitet och religion till Kymmenegårds forna fiskevatten och betesmarker.
Vraken i havet utanför Kotka och lämningarna efter Svensksunds sjöfästning blottar små glimtar av hur livet såg ut mitt uppe under kampen om herraväldet över Östersjön. Mänskliga behov och drömmar blandar sig med ödestimmar i Svensksund.
VRAK
En unik gravplats
Utanför Kotka finns en historisk skattkammare som är unik i världen.
Åren 1789 och 1790 utkämpades två stora sjöslag vid Svensksund. Tiotals svenska och ryska fartyg sjönk under dessa slag och vilar fortfarande på havets botten.
Vraken är välbevarade. Nedbrytningen går långsamt tack vare Östersjöns kalla och grumliga brackvatten.
Ett fartyg som försvunnit under ytan kan i bästa fall vara som en tidskapsel, som berättar om människoöden från svunna tider. Slagfältet vid Svensksund är också en gravplats för tusentals soldater.
1. Vraken var länge bortglömda
Många av vraken vid Svensksund är ännu oupptäckta. Man tror att omkring 60 vrak i olika storlekar vilar på havsbottnen till följd av de två sjöslagen. Hittills har 18 vrak hittats.
Efter striderna bärgades allt som man kunde få upp med 1700-talets primitiva dykutrustning. Kanoner, delar av riggarna och annat värdefullt togs till vara.
Så småningom glömde man bort skeppen och var de låg. Upptäckta vrak undersöktes bara sporadiskt. Man vet att ett dykföretag från Helsingfors på 1860-talet bärgade åtminstone kanoner och sålde dem för nedsmältning.
Området och dess skatter blev kända för den stora allmänheten 1948, när vraket efter fregatten Sankt Nikolai hittades. Denna händelse var betydelsefull också för att den utgjorde startskottet för marinarkeologin i Finland.
2. Fregatten Sankt Nikolai
Det mest kända av vraken vid Svensksund är vraket efter den ryska skärgårdsfregatten Sankt Nikolai. Den sjösattes vid skeppsvarvet i Kronstadt våren 1790. Drygt två månader senare, den 9 juli 1790, sjönk den i det andra sjöslaget vid Svensksund.
Sankt Nikolai hittades i samband med muddring av en farled 1948 på omkring 17 meters djup. Vraket var nästan intakt.
Ett år senare försökte man bärga hela fartyget. Försöket misslyckades, och skrovet skadades. De egentliga undersökningarna inleddes först 1961. Under decenniernas lopp har man bärgat åtskilliga delar av skeppet och tusentals föremål.
Vraket efter Sankt Nikolai är numera fredat. Det ligger i ett skyddsområde där man inte får dyka eller ankra utan tillstånd.
Vrakinstallationen i det här rummet består huvudsakligen av delar från Sankt Nikolai.
SLAG
Kriget slutade i en blodig strid
Gustav III:s krig mellan Ryssland och Sverige avgjordes genom det största sjöslaget i Östersjöns historia. Det andra sjöslaget i Svensksund utspelade sig den 9–10 juli 1790. Kriget inleddes av Sveriges kung Gustav III, med Ryslands kejsarinna Katarina II som fiende.
Sveriges ställning som stormakt hade rasat under krigen på 1700-talet. Sydöstra Finland hade förlorats till Ryssland och gränsen flyttats ända till Kymmene älv. Områdets militära betydelse ökade när staden S:t Petersburg grundades längst upp i Finska viken.
Gustav III:s försök att återställa Sveriges maktposition strandade. Riksgränsen flyttades inte framåt, men vägen för mången soldat slutade i Svensksund.
3. Rotesoldater och livegna
De svenska soldaterna i Gustav III:s ryska krig var rotesoldater. En grupp med gårdar bildade tillsammans en rote som skulle förse en soldat med ett torp och odlingsmark.
Den svenska skärgårdsflottans manskap bestod till stor del av rotesoldater från socknarna längs den finska kusten, som var vana vid livet på sjön.
I Ryssland var männen i alla samhällsklasser skyldiga att göra krigstjänst. Skyldigheten gällde på livstid.
Befälen i den ryska flottan var adliga officerare och utländska yrkessoldater. Manskapet bestod huvudsakligen av ryska livegna bönder av många olika nationaliteter. För soldater från inlandet kändes tjänstgöring på fartyg främmande och skrämmande, vilket blev ett problem för flottan.
Rotebåtsmannen Johan From
(ca 1767–)
Drängen Johan Hansson, 23, skulle nog hellre ha fortsatt fiska på Åland än att segla iväg som båtsman på dödens hav. Men han hade inget val. Våren 1790 måste byn skicka sex unga och friska båtsmän för att ersätta andra som stupat eller försvunnit.
Johans företrädare, båtsman Per Magnusson From, hade tagits till fånga av ryssen under det första sjöslaget vid Svensksund och därefter inte hörts av. Johan ärvde sin företrädares torp, jordplätt och namn, som seden var bland rotebåtsmännen.
Han packade sina tillhörigheter och reste till fronten vid Svensksund som medlem i manskapet på en skärgårdsfregatt.
Efter hemkomsten berättade han för byborna om krigets fasor. Han hade förlorat en god vän i striderna och sett liken av ryska soldater flyta på vågorna som fågelratar.
4. Fartygslivets många ansikten
Största delen av tiden präglades livet på stridsfartygen inte alls av kanonernas dån. Det var fråga om vardagligt arbete i trånga utrymmen och en strikt hierarki.
Manskapet skulle inte endast kunna segla och strida, för när fartyget var till sjöss fungerade det som ett självständigt litet samhälle. De största stridsfartygen, såsom fregatterna, var utrustade för flera veckor långa seglatser ute till havs.
På ett stort stridsfartyg kunde det finnas utövare av upp till 40 olika yrken. Man behövde en smed för metallarbeten, en skomakare för underhåll av manskapets skodon och en fältskär som kunde ta hand om sjuka och sårade. En krutmästare ansvarade för hanteringen av det lättantändliga krutet. Underhållet av skeppet och seglen krävde mångsidigt kunnande, och även bespisningen måste fungera.
5. Skorpor och saltad fisk
Soldaternas basproviant bestod av skorpor och andra spannmålsprodukter. På Östersjön fick man energi för striderna också från saltad fisk och saltat kött, ärter och andra livsmedel som höll länge.
De stora örlogsfartygen var ofta ute till sjöss under långa perioder, och då måste man ha maten med sig. Skärgårdsflottorna fyllde på sina matförråd vid kusten och i hamnstäder.
Fynd från fregatten Sankt Nikolai har visat att man där främst serverade soppa. I vraket har man hittat ben från nötkreatur, höns och stör, rester av en smörbytta och olika kryddor. Färskt bröd gräddades i tillfälliga ugnar som byggdes på stränderna.
Vodka eller brännvin hörde också till dagsransonen inom både den ryska och den svenska flottan. Som måltidsdryck serverades bland annat svagdricka, som klarade förvaring bättre än vatten.
6. Trångt och asketiskt
Livet ombord på ett fartyg var ingenting för den som var frusen av sig eller led av klaustrofobi. Det fann knappt någon uppvärmning och utrymmen var fuktiga och unkna.
På de största skeppen var officerarnas hytter ibland uppvärmda, men manskapet sov i hängkojer på batteri- och trossdäcken. Äldre galärer saknade helt utrymmen för inkvartering, utan man fick ty sig till tält av segelduk mot kyla och drag.
Det existerade knappt någon sjömansromantik ombord. Disciplinen var hård, hygienen dålig och livet farligt även utan strider. Sjukdomar smittade lätt. Fläcktyfus hörde till de vanligaste dödsorsakerna bland soldaterna i Gustav III:s ryska krig.
Det fanns också en risk för dödliga olyckor, då många arbetade högt upp i riggen eller på däcket. De större fartygen hade en läkare och ett litet apotek ombord, men många sjukdomar och skador kunde man inte behandla.
Soldaten Ivan Drozdov
Ivan Drozdov, soldat i det ryska kejserliga gardet, överlevde både fruktansvärd sjöslag och krigsfångenskap.
Prövningarna började en julinatt 1790, då Ivan och det övriga manskapet rodde ända till morgonen. De skulle anfalla svenskarna, och det var bråttom. Under striden överraskades de dock av hård vind, och Ivans fartyg gick på grund mot en strandklippa. Ivan lyckades ta sig i land. På stranden låg hundratals blodiga män som jämrade sig av smärta.
Nästa dag kom svenskarna. De döda begravdes på ön och de levande togs till fånga. Ivan sattes i tjänst som roddare på kanonslup nummer 41.
Två veckor senare var han ombord på ett fångskepp som var på väg till Stockholm. Mitt under resan fick kaptenen bud om att kriget var slut. Skeppet seglade i stället till Tallinn, och Ivan släpptes fri.
7. I ödets grepp
Föreställ dig att du tvingas bo på ett dystert skepp och inte vet när du får komma i land. Och dessutom kan du inte simma!
Hård sjögång var säkert en skrämmande upplevelse särskilt för soldater som tillhörde landtrupperna. På havet var ens öde ”i den högstes hand” – man kunde inte lita på människor eller på fartyget under sina fötter.
Hotet om en ond bråd död var ständigt närvarande. Man var helt enkelt tvungen att tro och hoppas på det bästa – eller förlika sig med sitt öde.
I strid var det ännu tuffare. Skeppet blev en flytande måltavla. Man hade inte bara fienden emot sig, utan också hotet om dödsstraff för den som uppvisade feghet eller lämnade sin post.
På stridsfartygets däck kunde man lita eller inte lita på regentens vishet och kommendörernas taktiska förmåga, men i sista hand var Gud den enda tryggheten.
8. Den svåra relationen mellan Sverige och Ryssland
När kung Gustav III kom till makten 1772 hade Sveriges stormaktsställning kollapsat. Riket hade förlorat stora områden till Ryssland och gränsen gick nu vid Kymmene älv.
Gustav III ville återupprätta rikets ära och vinna tillbaka de förlorade områdena i sydöstra Finland. Målet var att först besegra den ryska flottan och därefter anfalla Sankt Petersburg.
Kriget var ett våghalsigt företag. Riket var fattigt, det rådde brist på soldater och folket motsatte sig kriget. Många adelsmän godkände inte heller kungen, som hade stärkt sin makt genom en statskupp. Gustav lät inte detta störa honom, men för att inleda kriget behövde han riksdagens godkännande.
En mindre sammandrabbning vid gränsen i Puumala gav honom till slut en ursäkt att inleda kriget, även om orsaken till kalabaliken förblev oklar. Gustav III:s ryska krig bröt ut den 11 juli 1788 och pågick i två år.
9. Mot en effektivare flotta
Som stöd för den svenska örlogsflottan och landtrupperna behövde man en flotta som kunde ta sig fram i grunda och smala farleder längs kusten. Lösningen blev skärgårdsflottan. Som dess huvudbas grundades den mäktiga sjöfästningen Sveaborg, som restes utanför Helsingfors på 1750-talet.
Fartygsarkitekten Fredrik Henrik Chapman fick huvudansvaret för planeringen och byggandet av den svenska skärgårdsflottan.
Vid samma tid utvecklade även Ryssland en skärgårdsflotta. Före Gustav III:s ryska krig utgjorde gamla galärer basen i den ryska skärgårdsflottan. Som stöd för dem byggdes roddfregatter och halvgalärer. Ryssarna fick influenser från de svenska skepp som de hade erövrat sommaren 1789, i synnerhet kanonsluparna. De skärgårdsflottor som möttes i Gustav III:s ryska krig var därmed tekniskt sett ganska lika.
Rök till havs
Det andra slaget vid Svensksund skedde mellan Sverige och Ryssland den 9 juli 1790 vid mynningen av Kymmene älv utanför nutida Kotka. Den virtuella upplevelsen presenterar slagets faser.
Innehållsvarningar: våld, blinkande sken, kraftiga ljud, ångest, död.
Upplevelsen är tillåten för över 12-åringar.
Förevisningen tar ca 9 minuter och börjar var 15:e minut.
Pigan Anna Engsten
(ca 1762– )
Anna Engsten, 28, var en ovanlig kvinna av två skäl. Hon var en av de få kvinnor som tjänstgjorde i den svenska flottan och en piga som belönades för heroiska insatser.
I juli 1790 tjänstgjorde Anna hos kapten Leijonancker, ombord på en jakt i den Viborgska viken, när det slag som kom att kallas Viborgska gatloppet bröt ut. Inom kort genomborrades fartyget av en kanonkula. Soldaterna övergav fartyget, men Anna ville inte lämna lasten, som bestod av tunnor med ärter, några får och annan värdefull last.
Hon stannade kvar på fartyget och tätade de läckande hålen med sina kläder. I vanliga fall styrdes jakten av minst två män, men Anna klarade av det på egen hand och seglade tillsammans med den övriga flottan till Svensksund.
Kungen belönade Anna med medaljen För tapperhet till sjöss i silver och 50 riksdaler. Pengarna var garanterat välkomna för den fattiga kvinnan.
Officeren Carl Ulanus
(1758– )
När officeren Carl Ulanus, 32, blev krigsfånge hade han goda skäl att vara orolig. Han tillfångatogs nämligen som ryss, fastän han var finländare och född i Mörskom.
Redan som ung visste Carl att han ville bli soldat. Han hade dock inga släktingar som skulle ha kunnat hjälpa honom att göra karriär inom den svenska armén, och därför reste han till Ryssland för att bli soldat där.
I det andra sjöslaget vid Svensksund tillfångatogs Carl och skickades till Borgå tillsammans med de övriga ryska officerarna.
En dag kom en ung kvinna med bröd till fångarna. Det var Carls syster som blev chokerad av att se sin bror som rysk krigsfånge! Carl blev förskräckt och gömde sig. Om släktskapet hade upptäckts hade han kunnat dömas till döden som landsförrädare.
När freden kommit kunde Carl återkomma till Finland för att besöka sin familj. Senare tjänstgjorde han som general Suvorovs adjutant och stred i Napoleonkrigen.
10. Fred och kungamord
Sveriges seger i det andra sjöslaget vid Svensksund markerade slutet på kriget. Fredsförhandlingarna fördes i byn Värälä i nuvarande Kouvola. Freden slöts den 14 augusti 1790, och gränsen förblev på sin tidigare plats vid Abborfors vid en gren av Kymmene älv.
Gustav III återvände till Stockholm och fick ett pampigt mottagande. Folket hyllade kungen för hans insatser på slagfältet, men bland adeln, som hamnat i underläge i maktkampen, fortsatte missnöjet att gro, med följden att kungen mördades 1792.
I Ryssland svalde man förlusten. Kriget stärkte uppfattningen att Sverige var ett hot, i synnerhet mot huvudstaden Sankt Petersburg. Under ledning av general Suvorov inledde Ryssland byggandet av ett befästningssystem i sydöstra Finland, och som en del av det Svensksunds sjöfästning.
11. De sista andetagen
I Gustav III:s ryska krig var det inte kanonerna, musköterna och svärden som tog flest liv, utan farsoterna. Omkring 21 000 svenska soldater beräknas ha dött i kriget. Av dem stupade bara 3 000 i strid. Många fler dog till följd av bristfälligt behandlade sår och framför allt i sjukdomar. I krigets spår fanns även tusentals skadade.
Redan alldeles i början av kriget spred sig en fläcktyfusepidemi som dödade soldater och civila oberoende av land, nationalitet och samhällsklass. Bara i Finland dog tusentals civila i epidemier under kriget.
På grund av farsoterna minskade invånarantalet i Kymmenedalen med åtta procent. I Helsingfors, långt från slagfältet, dog fler än var tionde invånare under det värsta året.
Legoofficeren Samuel Marshall
(ca 1766–1790)
Kapten Samuel E. Marshall, 24, tvingades välja mellan att överlämna sig till fienden eller gå till botten med sitt fartyg. Han valde det senare.
Karriären i Ryssland såg lovande ut till en början. Våren 1790 blev han befälhavare över roddfregatten Sankt Nikolai, som tillhörde den ryska skärgårdsflottan. I Marshalls hemland Storbritannien skulle en så ung officer inte ha tilldelats ett så stort ansvar, men i Ryssland värdesatte man europeiska yrkessoldater.
I det andra sjöslaget vid Svensksund blev fartyget offer för svensk kanoneld. Skadade besättningsmedlemmar bönföll Marshall att hala flaggan och kapitulera, men han vägrade.
Sankt Nikolai sjönk och tog med sig Marshall och största delen av det 400 man starka manskapet i djupet.
Som officer skulle han ha behandlats relativt väl som krigsfånge, men kanske ville han undvika skammen som en kapitulation skulle ha fört med sig.
FÄSTNING
Från betesmark till stormaktens trygghet
Vid tiden för Gustav III:s ryska krig var Kotkaön en del av Kymmenegårds betes- och slåttermarker. Efter kriget blev ryssarna övertygade om att Sverige var ett hot, i synnerhet för huvudstaden Sankt Petersburg. Den ryska armén exproprierade därför gårdens marker och inledde år 1790 på order av kejsarinnan Katarina II byggandet av en stor fästning och örlogshamn på platsen.
Fästningen och bosättningen som uppstod i kring den namngavs efter det närliggande sundet, Svensksund. Ett stort sjöslag som avgjort krigets utgång hade nyligen utkämpats i samma område.
Svensksund var en av de största fästningsstäderna i området. En plats där människor arbetade, handlade, drack och blev förälskade.
12. Suvorovlinjen
Den nya befästningen vid Svensksund var en del av försvarssystemet vid det väldiga Rysslands västgräns, som tryggade Sankt Petersburg. Till helheten hörde både nya byggnader och gamla befästningar som förstärktes. Försvarssystemets sydligaste del, Svensksunds sjöfästning och Kymmenegårds landfästning, var ryssarnas motkraft till den svenska fästningen Sveaborg.
I planeringen av det nya befästningssystemet deltog ett stort antal officerare som hade flytt från Frankrike till Ryssland i samband med franska revolutionen. De bidrog med expertis i fästningsbyggande. Kejsarinnan Katarina II gav generalen Aleksandr Suvorov i uppdrag att leda arbetet. Suvorov utarbetade en plan på fyra veckor i enlighet med det senaste inom befästningsteknik.
Generalen Aleksander Suvorov
(1730–1800)
Aleksandr Vasiljevitj Suvorov, 60, blev inte glad när han av Katarina II kommenderades till Finland för att planera fästningar. Han upplevde att han hade råkat i onåd.
Suvorov tillbringade ett par år i Finland. Under den tiden bodde han på olika adresser, längst hos en läkaränka i Fredrikshamn. Det berättas att Suvorov kunde lite finska och rörde sig bland lokalinvånarna utklädd till bonde. Han brukade också ofta skämta och skoja.
Suvorov var en stor krigshjälte och en färgstark person. Han föddes i Moskva i en generalsfamilj. Fadern trodde inte att hans klena son skulle klara av en karriär som soldat. Men han hade fel! Suvorov förlorade inte ett enda slag. Han uppnådde titeln generalissimus, som var den högsta titel en rysk militär kunde få. I Ryssland är han fortfarande känd för sitt motto ”Träna flitigt, strid lätt”.
13. Soldater och livegna deltog i bygget
Fårens bräkande ersattes snart av hammarslag, när byggandet av Svensksunds och Kymmenegårds fästningar inleddes. Den ryska armén ansvarade för att skaffa fram nödvändigt byggmaterial. På den närliggande ön Mussalö grundades tre tegelfabriker och hundratals kolmilor. Virke fick man från skärgården och från skogarna kring byar på fastlandet. Sten bröts i stenbrotten i Vederlax 60 kilometer bort.
I byggandet av fästningarna använde armén såväl truppförband som billig arbetskraft i form av livegna och straffångar. För uppgifter som krävde yrkeskunskap anställdes lokala finländska hantverkare. Lokalinvånarna kunde också tjäna pengar på att sälja ved till fästningen.
Tusentals byggarbetare och soldater skulle ha mat och dryck. Denna uppgift sköttes av de försäljare som åtföljde armén.
14. Trygghet på land och till sjöss
Dubbelfästningen gav trygghet både på land och till sjöss. Skärgårdsflottans bas vid Svensksund kontrollerade farleden. Från Kymmenegårds fästning bevakades den Stora Strandvägen.
Kymmenegårds fästning var till en början bara ett litet vaktfort, men redan när det färdigställdes stod det klart att det var otillräckligt. Arbetet med att bygga en sex gånger större fästning inleddes 1803. Vid finska krigets utbrott var arbetet ännu inte slutfört.
Svensksunds sjöfästning spreds ut över Kotkaön och närliggande områden. Den representerade ett nytt tänkande inom befästningsbyggande. De tre huvudfästningarna, de fyrkantiga redutterna och batterierna som var öppna på baksidan byggdes med beaktande av terrängens former. Vid behov kunde befästningshelheten som skyddade örlogshamnen och ankringsplatsen helt stänga farleden vid Svensksund.
15. En perfekt plats för en örlogshamn
Kotkaön var som gjord för en örlogshamn. Där fanns både naturliga hamnar och bra hamninlopp. Tack vare den strida Kymmene älv hölls hamnen dessutom isfri bättre än andra ryska hamnar i närheten. Det var viktigt för den ryska skärgårdsflottan att kunna segla ut i strid från Svensksund samtidigt som svenskarna seglade från Sveaborg.
Örlogshamn byggdes på Kotkaöns nordostligaste del. Förrådsbyggnader för olika slags utrustning, såsom proviant, kol, rep och segel, restes på platsen. I hamnen byggdes även verkstäder.
Hamnområdet var bevakat och endast tillgängligt för den som hade tillstånd. En palissad skiljde hamnen från resten av ön. På havssidan skyddades hamnen av flytande stockhinder, som sjömännen byggde på somrarna.
Kanonjären Nikita Fjodorov
(1772–1807)
Det var fred i Svensksund när 20-årige Nikita Fjodorov, kanonjär vid sjöartilleriet och matros vid tredje eskadern, stationerades där. Vardagen var strukturerad och disciplinerad. Dagarna ägnades åt stridsövningar, upprustning av örlogshamnen och underhåll av befästningen. Men han behövde åtminstone inte strida på slagfältet!
Man vet inte hur Nikita blev kanonjär. Det var dock inte fråga om en uppgift som gavs till vem som helst. Man måste ha högre utbildning än genomsnittet och lära sig snabbare. Nikita hade också en värdefull specialkunskap: han kunde hantera kanoner på fartyg.
Nikita var en sparsam och skötsam man. Han lyckades skaffa sig en tomt och kunde flytta bort från kasernen till ett trähus. Det låg längs vägen till kyrkan, ett stenkast från saluhallen. Huset blev hem för hela Fedorovs familj.
16. Sin tids storstad
Fästningen var ett pulserande samhälle fyllt av unga människor. Den växande staden erbjöd arbete för soldater, handelsmän, hantverkare, obesuttna drängar och pigor samt lotsar som betjänade den livliga fartygstrafiken.
Vid sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet bodde som mest 10 000 personer i Svensksund. Det var ett väldigt stort antal vid denna tid. Invånarantalet var betydligt större än i närliggande städer.
De flesta av invånarna var soldater och andra män. För varje civil invånare bodde sju soldater i fästningen. De flesta av soldaterna bodde i fästningen utan familj. Befälen och tjänsteinnehavarna hade däremot ofta med sig hustru, barn och tjänstefolk. Antalet barn i Svensksund uppgick till flera hundra.
17. Butiker och krogar
Affärerna blomstrade. De avlönade soldaterna lockade till sig företagare. Tiotals handlare och ett stort antal småborgare med sina familjer och hjälpredor flyttade till området. I slutet av 1790-talet hade fästningen fyra butiker, där soldaterna kunde köpa tobak, mat och sprit.
Arméns försäljare, de så kallade marketentarna, hade som uppgift att förse soldaterna med bland annat livsmedel, läder, beck och linne. De sålde sina produkter även till civila, fastän det inte var tillåtet. Det var vanligt att reglerna för handeln kringgicks när det fanns tillfälle.
Att driva krog eller handla med alkoholdrycker kunde också vara lönsamt. Det märkte exempelvis Peter Sinebrychoff, som grundade ett stort bryggeri vid fästningen. Även familjerna Vavulin och Kiseleff var kända som krögare.
Handlaren Nikolaj Sinebrychoff
(1789–1848)
Nikolaj Sinebrychoff var endast 16 år gammal när hans far Peter dog. Nikolaj blev då tvungen att ta över ansvaret för familjen och faderns affärsverksamhet.
Familjen Sinebrychoff kom ursprungligen från området nordost om Moskva. Efter flytten till Svensksund hade fadern upptäckt en marknadsnisch. Det fanns gott om sprit i fästningen, men ingen som bryggde öl. Han grundade därför ett bryggeri.
Faderns död förde med sig otrygghet i niobarnsfamiljen, men de klarade sig tack vare den driftige Nikolaj. Han bryggde öl, levererade livsmedel till Svensksunds marinsjukhus och sålde bland annat tegel och byggentreprenadprojekt. Under finska kriget försåg han ryska soldater med proviant.
När Svensksunds fästning så småningom förlorade sin betydelse fortsatte Nikolaj och senare hans bror Paul att brygga öl på Sveaborg. Familjen Sinebrychoff blev en av Finlands mest betydande handlarsläkter.
18. Sjukdomar plågade befolkningen
Soldaterna förde med sig arbete och uppehälle – men också sjukdomar. Farsoter spred sig snabbt bland de hundratals soldaterna i kasernerna. Till de sjukdomar som grasserade hörde bland annat lungsot, smittkoppor, tyfus och kolera. De soldater som dukade under i sjukdomar i kasernerna och på skeppen var fler än de som stupade i strid.
Särskilda sjukhus byggdes för soldaterna. Det viktigaste av dem var det moderna marinsjukhuset på Kotkaön, som var dimensionerat för 300 man. Sjukhuset hade separata mottagnings- och patientlokaler, och man behövde inte passera genom dem för att komma till avträdet. På så sätt var det lättare att sköta hygienen.
Även soldaternas fruar och i synnerhet deras barn smittades, men de behandlades inte på soldatsjukhusen. År 1804 var en tredjedel av de avlidna i Svensksund under 15 år gamla. Det fanns planer på ett eget sjukhus för kvinnor och barn, men finska kriget stoppade projektet.
19. Många språk och kulturer
På fästningsstadens gator kunde man höra många olika språk. Överklassen konverserade på franska och tyska, och officerarna även på ryska och svenska. Invånarna i närområdet och det lokala tjänstefolket talade huvudsakligen finska.
Fästningens invånare återspeglade det ryska rikets mångskiftande befolkning, som omfattade över hundra olika nationaliteter. De officerare, experter och företagare som kom från Europa var ofta fransmän, balttyskar, engelsmän eller holländare.
Den ortodoxa församlingen var den största eftersom de flesta soldater var ortodoxa. Därtill fanns även lutheraner, katoliker och muslimer bland befolkningen.
Två ortodoxa kyrkor byggdes. Huvudkyrkan var en stenkyrka helgad åt Sankt Nikolaj. Den andra kyrkan fanns i anslutning till marinsjukhuset.
20. Societeten festade och vänslades
Officerarna levde ett liv i lyx. Som motvikt till stridsövningarna kunde män i deras ställning njuta av societetsliv i de närliggande herrgårdar och på officersklubben. Den var belägen nära den dåtida saluhallen, i det område där Kotka kyrka nu står.
I kommendantens sal och i storkrögarnas hem kunde man dansa, spela, musicera, umgås och ägna sig åt konst, precis som i överklasskretsar på andra håll i Europa. På middagsborden fanns förutom lokala delikatesser även vin och fikon. Sommartid deltog officerarna även i den lokala överklassens nöjesresor, som ofta gick till natursevärdheter i närregionen, till exempel Abborfors.
På den sällskapsklubb som handlaren Carl Bruun grundat i Fredrikshamn kunde befälen träffa damer ur borgarklassen. Ibland ledde detta till kärlek och äktenskap.
Kvinnspersonen Clara Grönblad
(1771–1830)
I januari 1802 födde Clara Grönblad, 31, sitt sjätte oäkta barn i Svensksund. Friedrich von Möller, kommendörkapten inom skärgårdsflottan, erkände barnet som sitt.
Clara, som var dotter till en tulltjänsteman och blivit föräldralös redan som barn, hade kommit över gränsen från Lovisa till Svensksund i hopp om att hitta arbete. Där kunde pigor tjäna bra med pengar och livet var friare än i hembygden.
Många pigor hade romanser, som ofta slutade olyckligt. Officerarna utnyttjade kvinnorna utan tankar på äktenskap. Klara noterades i kyrkböckerna med den nedsättande benämningen ”kvinnsperson”, som användes om kvinnor som fött barn utanför äktenskapet.
Claras situation var ändå ganska bra. Den förmögne von Möller var uppenbarligen far till alla hennes barn. När von Möller skickades till Ukraina följde Clara och barnen med. Paret gifte sig och fick ytterligare tre barn.
Markisen Jean Baptiste Prevost de Sansac och borgardottern Ulrika Bruun
(1754–1831) (1779–1821)
Våren 1800 firades bröllop mellan markisen de Sansac av Traversay, 46, och ungmön Ulrika Bruun, 21.
Den franska marinofficeren de Sansac hade utnämnts till kommendant för Svensksunds fästning och örlogshamn. Den begåvade och välutbildade Ulrika var dotter till en handelsman från Fredrikshamn. Paret hade träffats på en dans på officersklubben i Fredrikshamn och de hade blivit förtjusta i varandra. Markisen, som var änkling, bad om Ulrikas hand.
Kort därefter förde markisens arbete familjen till Sankt Petersburg. Ulrika blev sjöministerns hustru, som ordnade fester för den ryska adeln och konverserade ledigt på franska.
Paret flyttade senare till Luga, söder om Sankt Petersburg. Det hemmet blev Ulrikas sista, för hon dog redan vid 41 års ålder. Den sörjande markisen bad för sin hustru varje kväll. Tio år senare begravdes han själv intill Ulrika.
Överstinnan Maria Purpur
(1776–1856)
Den nästan 80-åriga änkeöverstinnan Maria Purpur låg i sin säng när en grupp engelska marinsoldater steg in i hennes hus. Den brittiska flottan hade landstigit vid Svensksund och tänkte bränna fästningen.
Soldaterna uppmanade den sjuka åldringen att stiga upp, eftersom huset skulle brännas. Maria vägrade. Hellre dog hon i lågorna.
Maria hade flyttat till området flera decennier tidigare som soldathustru. Efter makens död gifte hon sig med en överste, som också var änkling. Paret fick två söner, men både sönerna och översten dog före Maria.
Engelsmännen lämnade inte Maria i huset utan bar ut henne med säng och allt till en kulle nära S:t Nikolajs kyrka. Följande morgon var stora delar av staden en rykande ruin, men både Maria och kyrkan hittades i gott skick.
21. Kriget återvänder till Svensksund
I början av det nya århundradet härjade Napoleonkrigen i Europa. Som en följd av detta utbröt vintern 1808 det så kallade finska kriget, där Ryssland och Sverige än en gång möttes på slagfälten.
Ryssland ockuperade snabbt hela Finland, ända upp till Lappland. Kriget slutade i september 1809 med freden i Fredrikshamn. Hela Finland blev en del av det ryska kejsardömet.
Svensksunds nya situation blev början på en nedgång. Skärgårdsflottan flyttades till Sveaborg, Kymmenegårds fästning blev en militärdepå och bara en vaktstyrka på några hundra man blev kvar i Svensksund.
När Krimkriget hotade evakuerades Svensksund på soldater och civila invånare. I juli 1855 sprängde den engelska flottan befästningarna och brände staden. Bara en del av invånarna återvände för att bygga upp sina hem i ruinerna. Den livliga fästningsstaden stillnade i väntan på en ny tid.